Badsäsongens sista bad tar du på den badplats som är dig närmast och kärast,
den som inte är exotisk eller äventyrlig men dit du kan springa ner efter
jobbet för sedan lugnt värma dig i köket.
Det enda som känns varmt är
bryggträet under fötterna.
Om du lyckats fånga solstunden på bryggan – och så här års lär du
snabba dig från jobbet för att göra det innan solen sjunker över åsarna – kan
du sitta kvar där en stund med vått hår och ögonen lite ovanför vattenlinjen.
Då är du med ån. Inte i den, inte helt torr än. Med ån.
Du är i ett äggformat rum av
grönt. Löven som speglas i vattnet som reflexas mot stammarna som kantar
flödet. Under dig, botten och skuggor, mörtar med röda ögon på födosök i
dunklet.
Har du tur landar en häger och
blänger på dig, eller simmar en smidig mink förbi. Har du otur möter du snoken.
Fanskapet bor här, begriper inte att han inte är önskvärd.
Tidigare under
sommaren stimmade löjorna som galna under bron, fräste upp plötsliga kaskader
mot stenskoningen. Nu är bara enstaka skräddare kvar, och så trollsländorna –
de sista utom du som ännu är sommargalna!
Bronsglänsande sländor,
sammetssvartgröna, emaljblå. Nordiska sländor i japanskt utförande stiger och
svirrar, förirrar sig bland vass och näckrosblad, attackerar enstaka skräddare
och kvarblivna bromsar, sätter sig på din arm ett ögonblick och lapar
vattendroppar. Den sista sensommardagen är deras glupska käftar närmast ömsinta.
En å är en hel värld. Vill du
veta mer om åar, läs The wind in the willows.
![]() |
Badsäsong övervintrar med enstaka avsnitt i väntan på nästa sommar |